Oj vad allt har snurrat på, allt blev så fel och det var till och med på väg att gå riktigt illa. Jag har kört på i ett tempo som inte är mänskligt. Struntat i att alla varningssignaler har lyst rött länge och signalerat med högsta ondskefullaste ljudet ever... trodde ju att jag hade kontroll ändå. Förstod inte hur min fysiska och psykiska kropp skrek efter värme och vila. Jag var ju terapeuten. Mamman, det duktiga exet. Dottern och systern till den sjuka brodern. Den nya på jobbet som skulle göra karriär och visa framfötterna. Och den underbaraste och perfekta flickvännen till mannen som inte riktigt vågar ge sig själv utrymmet att älska fullt ut utan dåligt samvete. Tre månader har nu gått sen min vattenskada. Fortfarande utan kök, badrum och tvättstuga. Det som var mysigt i somras känns långt ifrån mysigt i dag. Kallt och regnigt att grilla och äta ute. Duscha borta på bestämda tider...inte när man vill känner för det eller behöver det som mest. Mina älskade barn har varit gudomliga i allt det här och de ska få fira med fest när allt är klart.
Och jag vet även att mannen som funnits vid min sida i 1 år och 3 månader nu är mannen i mitt liv. Det tar tid att landa i det nya och kunna se det gamla med nya ögon. Medberoende har vi båda varit, därav är förståelsen enorm. I fredags hade han bokat bor på en italiensk restaurang på Östermalm, I`ll conto. Vi älskar ju italienskt. Så mysigt. I lördags plockades båten upp, känns vemodigt att hösten nu är här. Men nu får vi se fram emot nästa säsong med gym, långfärdsskridskor och längdskidor. Baka scones dricka te på kvällen. Underbart
